Pressmeddelande

Från Strandskyddarna, ett nätverk för bevakning av byggnation i skärgården som bildades 2002, med syfte att reagera när myndigheter och beslutsfattare inte respekterar strandskyddet. Nätverket blev 2005 av regeringen utsett till remissinstans i strandskyddsfrågor.

Detta är ett sammandrag av brev skickade till Miljödepartementet 2010-11-07 och Naturvårdsverket 2011-06-16.

Vi är nu djupt bekymrade över den utveckling som pågår med privatisering av stränderna. Den olyckliga lagändring som innebär rätt och skyldighet för kommunerna att handha strandskyddsdispens medför att denna utveckling förvärras.

Beslutsfattare i dessa frågor är ofta fritidspolitiker som kanske har yrkesmässig eller på annat sätt en ställning som kan göra det olustigt att fatta korrekt beslut i hem-kommunen.

Strandskyddsdispens får enligt lagen inte medges utan särskilda skäl. Särskilt skäl anges ofta inte i besluten.

Ofta är det brist på kunskap och kompetens. Ett tydligt exempel på detta är i dagarna Mellerud, där kommunens företrädare blir fällda i domstol för att inte kunna hantera dessa frågor.

Dessa beslut bör ligga på en samhällsnivå där juridisk- och miljökompetens finns, och där risken är mindre för personlig påverkan är mindre.

Beviljade bygglov följs inte i verkligheten, man ändrar för att anpassa till annat ändamål än som har beviljats. Se exempel nedan.

Allemansrätten blir åsidosatt då t ex sjöbodar används för boende istället som förråd, som ju är syftet med byggnaden.

Utvidgade hemfridszoner bildas med skyltar och plank, eller med mentala hinder i form av t ex utemöbler, blomkrukor och klippta grönytor.

Nätverket är på intet sätt emot landsbygdsutveckling, men anser att allemansrätten måste bevaras och strandskyddslagen efterlevas.

För landsbygdsutveckling behövs barnfamiljer och företagare. Vad dessa behöver är bostäder till rimliga priser, social service, utbildningsmöjligheter, kommunikationer, välfungerande el- och telenät, god kommunikation med kommunen. Det är inte strandnära läge som efterfrågas.

Man gör ett stort misstag om man tror man kan utveckla bygden genom att erbjuda strandnära boende. I stället säljer man ofta ut den tillgång man har som turistmål, när man exploaterar stränderna med ett ofta säsongsbetonat boende.

Exempel från Bohuslän:

Tanums kommun
Väddö: Bygglov för förråd och bryggor. Förråden blev bebodda sjöbodar. Bryggans beviljade längd på 25 m blev 50 m.

Skäret Fjällbacka: Inhägnat område med plank. Djuphamnsbrygga blev privat (enl. skylt).

Skäret Hamburgsund: Fri passage vid vattnet för allmänheten enligt löfte från entreprenören, idag är det otillåtet för obehöriga att passera vid sjösidan på byggnaden.

Uddevalla kommun
Ko-boden Klostergård 1:22: Dispens för sjöbod och brygga i samband med jordbruk och djurhållning. Blev en sommarstuga med väl tilltagen brygga. Ingen ko har ännu synts till, det går inte att lasta kor här.

Sotenäs kommun
Örns camping: Stationära villavagnar med altaner inom strandskydd. Dom att 8 villavagnar ska vara borta feb 2010, vagnarna står kvar.

Stensvik, Uleberg 2:4: Byteshandel med allemansrätten. Bygglov och strandskyddsdispens för större sjöbod, inget yrkesmässigt behov. Kommunen får i utbyte tillstånd att underhålla en sen länge av allmänheten använd stig på strandägarens mark.

Munkedal
Foss-Röd 1:4: Markägaren uppför brygga 2006 utan bygglov i Gullmarns naturvårdområde tillika Natura 2000område. Beslut från Länsstyrelsen juni 2009 att bryggan ska bort. Bryggan är kvar.